Vad kan forskarbiografin lära av författarbiografin? [What can scientific biography learn from literary biography?]

This is the manuscript (in Swedish) for a short talk with the title "Vad kan forskarbiografin lära av författarbiografin?" [What can scientific biography learn from literary biography?] that I gave in September 1991 in a seminar group on biography that the Danish historian Birgitte Possing and I organised in Copenhagen in the autumn of 1991 (just as the first Iraq war had started) -- file is dated 7 September 1991

Vad kan forskarbiografin lära av författarbiografin?

Ursprungligen hade jag tänkt mig att prata om det biografiska samtalet -- eftersom jag skriver en biografi över en person som fortfarande lever, och eftersom det ger upphov till helt speciella metodproblem. Men jag nog är den ende här som sysslar med en nulevande person, och därför tyckte jag att det var bättre att inleda med något som vi har gemensamt.

Men allra först en kort självbiografisk skiss, så att ni får en bild hur jag har kommit dit jag står nu med hänsyn till synpunkter på biografin. Jag kan väl gå tillbaka ända till gymnasietiden -- jag hade mina talanger och intressen inom humaniora -- historia, litteratur och svenska -- men jag stammade förfärligt och då är det svårt att göra sig gällande i talämnena. Så både i gymnasiet och vidare på universitet i Stockholm läste jag naturvetenskap, kemi och biologi, istället (där kan man stort sett klara sig tigande igenom studiet), men fortsatte ändå att hålla fast vid mina gamla intressen -- bl.a. genom att lägga ett historiskt perspektiv på naturen -- jag specialiserade mig på fylogenetiska studier, evolutionsbiologi och skrev en licentiatavhandling i paleontologi.

Det fulla steget tillbaka till humaniora tog jag när jag blev lektor i biologi på Roskilde 1975. Då fick jag forskningsfrihet och så svängde jag helt om och började läsa idéhistoria och vetenskapsteori i Göteborg. Och så använde jag drygt tio år på att omskola mig till vetenskapshistoriker och vetenskapssociolog, bl.a. genom att skriva en doktorsavhandling om ekologins historia i Sverige. I stora stycken är den en disciplinhistoria -- och ett försök att tillämpa en bestämd sociologisk tolkning av Foucault's diskursbegrepp. Men den hade starka biografiska inslag, så starka att flera anmälare, särskilt dem som inte begriper diskurstanken i den, har rubricerat den som personhistorisk (den elakaste och mest marxistiske av dem kallade den en slags ekologins Hänt i veckan, dvs ekologins Se og Hør).

Det var de här biografiska inslagen i avhandlingen som väckte lusten att skriva en riktig biografi. Och den lusten fick jag utlopp för snabbare än jag hade trott. Det var hösten 1986 det här. Jag fick plötsligt fatt i ett enormt spännande material -- tillfälligheterna styrde mig rakt i famnen på en av nutidens mest ryktbara naturvetenskapliga forskare -- han heter Niels Jerne och är dirigenten bakom den moderna immunologin: ni vet vetenskapen om immunsystemet, det som producerar antikroppar mot virus och ormgift, reagerar med allergi på gräspollen och som gör att kroppen spontant stöter från sig främmande vävnader, m.m. Det var en vetenskap, som var helt kaotisk på 1950-talet, men som under 1960- och 1970-talen fick ett solitt teoretiskt fundament, och det är mer än någon annan Niels Jerne som står bakom detta. Det renderade honom ett Nobelpris i medicin 1984.

Det tog två år innan jag kunde komma igång med biografin -- några av er har hört anekdoter om diverse fängelsevistelser och långa förhandlingar innan jag fick tillträde till hans privata arkiv. Men det gjorde jag till sist, det var hösten 1988, och sedan dess har jag arbetat på heltid i snart två och ett halvt år med arkivet -- allt med generöst stöd från ett forskningsråd.

Nu skulle jag kunna sitta och prata i timmar här om allt det spännande som dykt upp i arkivet och under hans och mina långa samtal framför bandspelaren. Så låt mig begränsa mig till att säga att det har visat sig att Jerne inte bara är en ovanligt kreativ naturvetenskaplig forskare, utan att han också är en mycket allsidig intellektuell och en sammansatt personlighet. Bland annat visar det sig att hans filosofiska, konstnärliga och litterära intressen ofta spelat en avgörande roll i det vetenskapliga arbetet. Redan som ung läste han Kierkegaard och Kierkegaard's filosofi är otvivelaktigt av betydelse för det sätt Jerne formulerar sina teoretiska problem på. När han sedan läste medicin i Köpenhamn på 1930- och 1940-talet umgicks han i de konstnärskretsar som senare skulle bli Cobra-gruppen och också här kan man spåra påverkningar. Hans intresse för litteratur (han är bl.a. en stor Shakespeare-kännare) och framför allt det litterära språket har också satt sina spår -- bl.a. i den senaste teorin, den s.k. nätverksteorin för immunsystemet, som han i sin Nobelföreläsning jämförde med den strukturalistiska lingvistiken. På det rent personliga planet ger arkivet och samtalen också belägg för att hans intellektuella verksamhet inte kan isoleras från det privata livet -- hans vetenskapliga upptäckter går så at säga i fas med avgörande händelser i hans privatliv -- ibland mycket traumatiska sådana.

Mina erfarenheter från dessa intensiva 2 1/2 år i arkivet har övertygat mig om att Leon Edel i stor utsträckning har rätt när han skriver att "The nature of a biography is most often predetermined by the existence of documents and archives". Men det är bara halva sanningen. Det är riktigt att arkivet spelar en mycket väsentlig roll för att bestämma biografins väsen och utforming. Men ofta, och inte minst i mitt eget fall, har de teoretiska och metodiska övervägandena spelat en minst lika viktig roll. Det finns så många intressanta teoretiska strömningar som skulle kunna skärpa biografin. Jag vill använda mina återstående 20 minuter till att säga litet om hur jag ser på några av dessa teoretiska och metodiska överväganden.

*

Den biografiska genre som jag själv har specialiserat mig i, forskarbiografin, är osedvanligt ointresserad i teoretiska och metodiska diskussioner. Det verkar som om många forskarbiografer tror att arkivet kan tala för sig självt, efter en viss förklaring och förenkling av de vetenskapliga tankegångarna. Kanske är det så, därför att forskarbiografier ofta skrivs av f.d. forskare som skolats i ett empiristiskt vetenskapsideal. Men kanske också därför att materialet är så tekniskt komplicerat. Efter att ha brottats med att förstå teorierna, försöksuppställningarna och de experimentella resultaten och dessutom försökt tolka betydelsen av den enskilde forskarens insatser för vetenskapssamhällets utveckling -- ja, så har man förbrukat sin intellektuella energi på det -- och så har man inte mycket kraft över till att också fundera över biografins egen teori och metodik.

Jag använde t.ex. nästan tre månader förra våren till att sätta mig in i Jerne's laboratorieanteckningar och manuskriptutkast skrivna under några veckor 1954 -- experiment som låg till grund för formuleringen av den s.k. naturliga selektionsteorin för antikroppsbildningen. Jag kunde inte tänka en enda förnuftig tanke om biografins mål och medel under de tre månaderna. Jag var helt inne i immunologins mål och medel. Forskarbiografier tar alltså oproportionerligt mycket tid med något som inte har med biografin som genre att göra. Richard Westfall arbetade i nästan 20 år med sin Newton-biografi Never at Rest, inte minst med att tränga in i Newton's matematiska formuleringar.

Nu får ni inte uppfatta det här sagda som en nedvärdering av andra biografiska genrer. Tvärtom -- vissa andra biografiska genrer har genom tiderna uppvisat en betydligt högre grad av teoretisk och metodisk sofistikation än forskarbiografin. Dock inte (för att komma med ett påstående för att skapa litet debatt efteråt) dock inte allmänhistorikernas biografiska genre: politiker-, organisations- och kungabiografin. Många års strukturalistisk hegemoni (bl.a. inspirerad av marxismen och Annales-skolan), förskjutningar mot socialhistoria m.m. har gjort att de historiker som vågat sig in på den biografiska genren mest varit upptagna av att legitimera sin verksamhet. Förorden till allmänhistorikernas biografier fylls av ursäkter för att man skriver om individer istället för klasser eller andra kollektiva fenomen ("den riktiga historien"), och man skyndar sig att förvandla biografin till en fall-studie, att låta individen framstå som det prisma i vilket "den verkliga" historien bryts och speglas.

Men jag ser inget skäl att legitimera biografin via historien. Förlagsstatistiken visar att biografin lever sitt eget liv i högsta välmåga, och vi som vill reflektera över biografin bör därför se till att ta genrens särskilda egenskaper på allvar. Och de som bäst lyckats med att reflektera över biografin på dess egna betingelser är förespråkare för författarbiografin. Det är från den sidan, och i takt med biografins renässans, som de flesta intressanta försöken, enligt min mening, har gjorts att utveckla en biografins teori och metodik. Jag tänker t.e.x på meta-biografer som James Clifford med sin Biography as an Art från 1962, Leon Edel med Literary Biography från 1957 och 1959 och med Writing Lives; Principia Biographica från 1984. Jag tänker på Ira Bruce Nadel's Biography; Fiction, Fact and Form från 1984, David Novarr's The Lines of Life; Theories of Biography, 1880-1970 från 1986, och William Epstein's Recognizing Biography från 1987.

Det här med att söka sig till reflektioner över författarbiografier för att få idéer och uppslag till forskarbiografin är ju i och för sig inte särskilt originellt. Ändå är det påfallande i hur liten utsträckning olika biografiska genrer faktiskt utbyter erfarenheter. Helge Kragh skickade mig som julklapp en artikel av en viss Susan Sheets-Pyenson som pläderar för att forskarbiograferna kunde lära av författarbiograferna. Detta fick lov att framstå som en nyhet, som "New Directions for Scientific Biography" i en av de ledande vetenskapshistoriska tidskrifterna (History of Science) årgång 1990.

*

Nå, men vad är det då jag som forskarbiograf har blivit inspirerad till -- eller styrkt i mina synpunkter på -- av de reflekterande författarbiografernas överväganden? Jag vill framhäva sex sådana lärdomar som sex teser i mitt manifest för forskarbiografier: 1) att inte reducera biografin till historia, 2) att betrakta livet och verket som en enhet, 3) att se jaget (eller självet) som en konstruktion, 4) att se biografin som en litterär genre, 5) att bejaka den nödvändiga subjektiviteten och 6) att vara medveten om biografin som maktdiskurs. De är allesamman rätt närbesläktade, men jag ska försöka hålla isär dem för diskussionens skull.

Det där med att förhålla sig till individen på hans/henne egna betingelser och inte reducera personen till historia har jag redan harcellerat litet grann över, så det tar jag inte upp mer här.

Min andra poäng är att forskarbiografer i allmänhet inte vet vad de ska göra med förhållandet mellan livet och verket. Den forskarbiografiska genren tar vanligtvis utgångspunkt i verket, det är verket -- teorierna, experimenten, problemlösningarna -- som är huvudsaken, och livet uppfattas som ett privat appendix till det offentligt tillgängliga verket. Alltsomoftast kryddar man med litet livsanekdoter här och var eller samlar en snabb genomgång av privatlivet i något inledande kapitel innan man övergår till att kritiskt och i detalj genomgå personens vetenskapliga bidrag. Därför är forskarbiografin i verkligheten snarare en vetenskapshistoria begränsad och skuren efter en enskild forskares bidrag än en egentlig forskarbiografi. Författarbiografer har i betydligt större utsträckning valt att betrakta författaren som en enhet av liv och verk. Om vi bortser från nykritikens avvisning av möjligheten att överhuvudtaget skriva biografi, så är författarbiografins mål, som Johnny Kondrup skrev i sin bok för några år sedan, "at forstå den humane helhed; den existens, hvoraf digterværket er fremgået som en del" (1986:29). Biografin blir ett försök att komma i dialog med personens försök att lösa sin egen livsgåta. Varför valde han forskningens väg? Vad ville han därmed uppnå med sitt liv? Jerne's liv är på många sätt en parallell till den bild Leo Tandrup tecknar över Erslev (Tandrups Ravn, Kbh 1979) -- historien om hur en människa som var lika känslomässigt som förnuftsmässigt begåvad ensidigt satsade på sin rationella förmåga -- och samtidigt med bitterhet måtte inse att den rationella förmågan i det långa loppet ödelade hans inre liv.

Min tredje käpphäst är nära förbunden med de två föregående. Om nu biografin har personen som objekt på dess egna betingelser, och om det är enheten mellan liv och verk som står i fokus -- ja, då kommer osökt frågan: kan biografin vara realistisk till sin karaktär, är den en återspegling av en faktuell person, eller är den en social konstruktion? Forskarbiografier är, närmast utan undantag, naivt realistiska. Man utgår från att det finns ett verkligt själv därute som biografen kan gräva sig in till. Personens utsagor i brev, manuskript och intervjuer används som faktuella utsagor. Men om man istället uppfattar självet som konstruerat -- i interaktionen mellan den man skriver om och hans/hennes omgivning -- så flyttar man biografins fokus till de processer varigenom detta själv konstitueras. I Jerne-biografin vill jag framför allt förstå hur Jerne i samspel med andra skapade sitt eget liv, hur han skapade sig en identitet som man, som äkta make, som far, som läkare, som biostatistiker på Statens Seruminstitut, som immunolog och slutligen som en stor kanon, och inte minst hur andra bidrog till att skapa denna hans biografiska identitet. Biografihn blir därför lika mycket vad jag kallar en "meta-biogesfi" -- historien om hur olika (skriftliga eller muntiga) texter samverkar till att skapa det William Epstein kallar en "livstext".

Min fjärde tes är en direkt följd av den tredje -- nödvändigheten av att i högre grad skriva och värdera biografin som en litterär genre, istället för att endast värdera den efter dess förmenta exakthet, återgivande av relevanta data, eller relevans för en rekonstruktion av vetenskapens historia. Recensioner av forskarbiografier består (liksom de flesta biografirecensioner) i stor utsträckning av referat, och i de kritiska avsnitten diskuterar man i stor utsträckning textens fakticitet, felaktigheter, slarv med källor, etc. Det finns inom min genre, den forskarbiografiska, nästan ingen medvetenhet om det vi kunde kalla "biografins poetik" -- t.ex. bruket av de litterära troperna: metaforen eller ironin som distansmedel -- eller att skapelsen av biografin i stor utsträckning är ett kompositionsproblem. Livsförloppets uppdelning på kapitel, kapitlens indelning i avsnitt, stycken, och meningar ("sætninger") -- allt detta är komposition och har mycket stor betydelse för organiseringen av livsförloppet.

Min femte poäng, nära besläktad med den föregående, är att betona biografens subjektivitet. Många författarbiografer har insett att biografens känslor och personliga upplevelser under arbetet är en integrerad del av forskningsprocessen och inte ett störande inslag som kan negligeras eller vaskas ut ur den färdiga texten. Forskarbiografer är sällan medvetna om detta -- ett positivt undantag är den nämnde Newton-biografen Richard Westfall, som efter att ha samarbetet med en psykoanalytiker skrev: "Jag upptäckte subjektiva facetter i mitt eget arbete där jag inte hade trott att jag skule finna dem. Biografi är sannerligen självbiografi. Den kan inte undgå att bli en personlig redogörelse. Det är omöjligt att porträttera en annan människa utan att framvisa sig själv".

Den sjätte, och sista punkten som jag tycker att författarbiografer har utvecklat en högre grad av reflektion omkring gäller biografin som maktdiskurs. Det är den enda av de här nämnda sex reflektionspunkterna som jag själv har bidragit till, men eftersom flera av er har fått manuskriptet till en artikel om det, så vill jag inte gå in mer på det här nu -- utan säga tack för att ni lyssnat tålmodigt på mig i den här dryga halvtimmen -- medan bomberna fallar över Irak.